Sophie Whiting

Jag provade först yoga eftersom jag hade extremt ont i ländryggen och var desperat att försöka få bukt med det. Under ungefär femton år deltog jag i olika yogaklasser, ibland så ofta som fem gånger i veckan. På dessa klasser var mitt mål inte så mycket att uppnå den eller den positionen, även om jag gjorde mitt bästa, utan snarare att bli av med den förlamande smärtan i ryggen. Trots min hängivenhet visste jag att jag inte kom någonstans – även om jag ofta kände mig fysiskt bättre efter en klass. Det varade aldrig. Jag försökte tvinga min kropp att göra vad jag trodde att jag ville eller vad min lärare trodde att jag behövde. Resultatet blev att jag inte uppmärksammade vad min kropp skrek att säga mig, att det gjorde ännu mer ont, snarare än mindre. Det var först när jag började arbeta med Diane Long och Sophy Hoare 2005 som jag började förstå att denna Scaravelliska yogametod i grunden handlar om att ge sig själv friheten att röra sig. Det handlar om att skapa och kultivera förutsättningarna – både fysiska och mentala – för att utveckla en fritt rörlig kropp. Det handlar om att skapa utrymme för det nya, det oupptäckta, det okända. Mitt tillvägagångssätt för yoga bygger nu på principen att en yogapraktik är en övning i att lära sig att släppa taget om spänningar och smärta i kroppen, och inte en övning i uthållighet när man försöker uppnå en uppsättning stela positioner. Det innebär att vara snäll mot sin kropp och inte försöka disciplinera den. Det handlar om att lära sig att arbeta med, snarare än emot, din kropp och njuta av dess nyfunna rörelser. Ett sätt att försöka beskriva detta tillvägagångssätt inom yoga är att det handlar om att känna igen och sedan befria sig från hinder för det som redan finns där.